Två veckor i Puerto de Mogán, Gran Canaria

lördag 13 januari

08:56 Landvetter flygplats.

Det ringer i fickan och det är Felicia!! Jag blir bara SÅ glad. Jag saknar dem redan. Jo, jag tänker inte vara på Gran Canaria i två veckor och inte ha det trevligt, men jag saknar dem redan.

Det var svårt att gå upp i morse för som vanligt hade jag svårt att lägga mig kvällen före avfärd. När jag efter några sekunder insåg att det inte var en vanlig morgon blev det fart p mig. Allt var ju klart så det var bara dusch och tänder som skulle fixas. Men vad jag inte hade räknat med var katterna.

De hade varit inne hela natten för ovanlighetens skull. Jag vågade inte chansa på att någon av dem inte skulle komma tillbaka i tid för avfärd. Otåligt trippade de fram och tillbaka men höll sig hela tiden nära min resväska. Så långt allt väl. Missan fick jag in i transportburen, hämtade Sigge och när jag just hade fått in honom smet Missan ut. Så häll vi på några gånger, de blev irriterade, jag blev ännu mera irriterad och hela spektaklet slutade med att katterna var i transportburen och jag hade flera djupa rivsår. Puh!

Hämta bilen, packa in alla saker och iväg till min underbara Jeanette som skall ta hand om bilen medan jag är borta.

Katthotellet ligger bara 5 minuters bilresa från flygplatsen så 2 timmar före avgång var vi framme. Lite för tidigt men framför allt i tid. Incheckning av resväskan, växling av pengar, macka och kaffe på pressbyrån. Nu är det säkerhetskontrollen som väntar. Känner mig lite stolt över att jag faktiskt har ett giltigt pass. Tre gånger har jag stått på någon av Sveriges flygplatser och blivit pinsamt medveten om att mitt pass antingen hade gå ut eller inte fanns med i väskan. Att behöva rusa mellan växlingsautomat, fotoautomat och passpolis för att som belöning känna sig som om man sprungit ett maraton hållandes ett ill-rosa pass i handen är inte kul. Men här står jag nu med boardingkortet käckt instoppat i passet och väntar på att få gå igenom ’porten’.

Jag har både kamera och dator med mig i en specialväska som skall gå som handbagage. Men idag, nådens år 2007, och med allt som händer i världen kan man inte vara säker på någonting när man skall gå igenom säkerhetskontrollen. Jag blir vänligen men bestämt ombedd att ta ut kamera, objektiv, dator och alla andra små pryttlar ur väskan som kördes 2 gånger genom röntgen innan jag fick passera gå utan att hamna i fängelse. Så känns det när jag står där med små svettpärlor på överläppen medan människor går förbi mig med förväntansfulla leenden till vänthallen. Nu är det bara det obligatoriska toalettbesöket kvar innan det är dags att gå till Gate 16 B.

Folk samlas vid gaten, barn sjunger, vuxna pratar förväntansfullt om destinationen, en del kan inte bestämma sig om de skall handla smink eller böcker och andra som borde ha låtit bli den andra ölen i baren dricker högljutt ur den tredje. Ja, vilka i-landsproblem vi har.

Söndag 14 januari
Igår kväll var jag helt slut. Orkade hålla mig uppe till 9:30 lokal tid sen stupade jag i sang och somnade bums. Nar jag vaknade insåg jag hur gott jag hade sovit. Lugnt, stilla och inget stök utanfor. Underbart!Första dagen, som sig bor, gick jag till välkomstträffen. Peter, 22 ar, från Orebro underhöll oss en bra stund. Tänk vad mycket harligt man kan göra när man ar ung och kan språk. Han har kommit hit från Kreta i november och skall tillbaka dit till sommaren. Tänker på min Felicia som har sökt till Samhäll Internationell och som vill resa. Så mycket man kan uppleva om man kan språk och vågar ge sig ut på äventyr.Eftersom jag redan har bokat bil och skall ge mig ut på egen hand fredag lördag gällde det for mig att ta reda på var, när och hur lokalbussarna går. Gran Canaria ar inte en så fruktansvärt stor ö så det går ganska fort att ta sig. Shopping pratades det mycket om men det ar inte riktigt det som intresserar mig just nu.Två utflykter har jag bokat; bergsvandring på fredag och jeepsafari nästa tisdag. Eller om det var tvärtom.Innan träffen tog jag en promenad i hamnen. Helt underbart stilla. Kunde konstatera att klockan 9 på morgonen är det inte många som ar uppe. I alla fall inte denna söndagen. Skall kolla imorgon också for att se om det skiljer på vardagar och veckodagar. Imorgon skall jag ta med kameran for ar det någon gång man skall fotografera Puerto de Mogan sa ar det nar folk håller sig inne.Lunch och sedan la jag mig på en solstol på taket. Alla hus har ar byggda i två våningar och på taket finns det solterrasser. En bok, vatten och efter en kvart sov jag. Tur att jag har hy som tal lite sol.Ner och duscha, en öl före maten och sedan gick jag till SPAR for att handla. Det lönar sig att storhandla eller i alla fall inte i närbutikerna. Priserna ar inte nådiga. Men nu har jag bunkrat upp och skall avsluta min första dagen har, som har varit en vilodag, med att satta mig på en uteservering och ta en öl, titta på båtarna och betrakta folkvimlet.Till mina barn: Speciella halsningar och manga kramar. Jag älskar er!Till er andra:Be carufull out there!/Madlén


måndag 15 januari

Vaknade 06:47. Skall man verkligen vakna så här tidigt när man är på semester? Ligger och funderar på det en stund. Hmm… Och så kommer jag på att jag skulle ju kontrollera hur mycket folk som är uppe vid hamnen vid den här tiden på dygnet en vardag. In i badrummet och borsta tänderna. Vattnet här är helt ok att dricka men det är inget som rekommenderas. Det luktar klor som om man vore i en simbassäng och smakar inget vidare. Tydligen kommer det från Las Palmas där man avsaltar havsvatten och tillsätter diverse saker för att det skall bli så rent som möjligt och smaka så illa som möjligt.

På med gympadojorna, kameran runt halsen och extraobjektiv i ryggsäcken. Jag har nu hyrt safetyboxen så jag kan låsa in resten av mina värdesaker. En extra utgift men å andra sidan så kan den spara mig många gråa hår.

Eftersom jag bor max 50 meter från hamnen känns det naturligt att jag skall börja promenaden där. Det är lugnt och fortfarande mörkt. Utebelysningen är tänd på sina ställen, båtarna guppar fridfullt och jag ser bara några Kanariska arbetare som har satt igång med att måla eller bygga. Målarkillen står i mörkret och drar med penseln fram och tillbaka. Jag undrar lite försiktigt för mig själv om han ser något av det han gör och hur effektivt det kan vara. I nästa sekund tänker jag: hur effektivt är det på min arbetsplats och hur lyckliga blir vi av att vi alltid skall vara så fruktansvärt effektiva? Ja, det kan man ju fundera på en stund. Det kanske är därför som charterbolagen går med sådana vinster?!

Soluppgången är helt underbart vacker och jag dröjer mig kvar en stund för att riktigt insupa känslan. I en av båtarna står tre män och sträcker sömndrucket på sig och vi hälsar med ett ’Hola’ när jag går förbi. Båt förresten, hur stor skall en båt vara för att man skall kalla det för skepp? Det är inga små leksaker som ligger här. Igår kväll när jag tog kvällspromenaden kunde jag titta ner i ’salongen’ på en av dessa och det var ändå inte en av de mest imponerande båtarna. Men tv’n som hängde på väggen var minst 32tum och köket var modernare än mitt hemma i Floda.

Här lägger båtarna inte till med fören mot kajen utan med aktern och de flesta har en ramp som fälls ner för att det skall vara lätt att ta sig till fast mark. Helt fantastiskt. I en båt såg jag en tysk familj med två relativt små barn och jag kunde inte låta bli att undra hur man finansierar en sådan här resa. Vi är ju trots allt utanför Afrikas nord västra kust. Båten hade tysk flagg så de kan inte ha hyrt den på plats. Hmmm… På en annan båt hänger fortfarande julbelysningen kvar i masten. Jul, det känns som en evighet sedan och speciellt när jag befinner mig i värmen. Undrar hur det är att fira jul i värmen. Kanske skall prova det någon gång.

Sedan tar jag en lång promenad runt byn för nu måste jag tänka på att stärka rygg och ben. Jag har ju bokat in mig på guidad bergsvandring och så har jag tänkt att gå i alla fall en av vandringslederna själv. Kroppen talar om för mig att jag inte håller på med allt för många fysiska aktiviteter hemma. Synd att det är så tråkigt att gå på gym.

En uppiggande och skön promenad med efterföljande frukost bestående av croisont, inhemsk ost, marmelad och kaffe. Gott! Lägenheten består av ett rum som innehåller en bäddsoffa, som jag inte skulle rekommendera någon att ens sitta i, två stolar och ett litet runt bord som man kan sitta vid när man öppnar dörrarna till den franska balkongen och ett litet arbetskök. Det andra rummet har två enkelsängar och en underbart härlig garderob. Det här är första gången som jag verkligen packar upp mina saker när jag är på semester. Annars brukar hälften ligga kvar i väskan men nu känns det som att det här skall vara mitt hem i två veckor och då får det vara lite ordning. Slutligen det helkaklade badrummet. Jätte trevlig lägenhet!

Efter en andra kopp kaffe tar jag på mig bikinin, lägger mig på taket och låter solen värma mig. Det är inte kallt men helt klart inte varmt heller på morgonen och fastän jag gick min promenad i rask takt blev det ändå lite kyligt när jag kom tillbaka till lägenheten. Fast jag får nog skylla mig själv som inte kunde låta bli att öppna dörrarna. Men det är ju det som jag har längtat till, att faktiskt kunna öppna dörren till altanen utan att blåsa bort eller bli genomvåt. Såg på nyheterna igår och vad jag kunde förstå av bilderna är vädret inte så där jättekul hemma.

Felet med böcker är att det inte går att släppa dem när man väl har börjat läsa. Jag brukar alltid ligga med huvudet i skugga nu för tiden annars blir jag helt groggy så det gick några timmar och till slut knorrade magen. Ner och laga lite mat, en liten siesta och så gick jag upp och la mig en stund till. Till slut var boken utläst och fastän den var fängslande känns det skönt att jag har läst ut den. Imorgon kanske jag skall ta mig till Puerto Rico och besöka turistkontoret för att få information om vandringslederna. Kanske.

Nu skall jag ta en dusch, byta om till något trevligt och ta mig en promenad i byn.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén


16 januari


Igår kväll tog jag en dusch och bytte om till lite trevligare kläder. Benen såg riktigt bruna ut i de nyinköpta sandaletterna med lite klack och kjolen som jag hittade på samma ställe (tack Felicia som visade mig till Jaquelines boutique). Det är trevligt att ta en promenad i solnedgången. Himlen börjar bli lite röd och det är fortfarande så pass ljummet att jag kan ha tröjan runt magen för senare användning.

Börjar med att gå till Internet-cafét och avrapportera dagens händelser. Jag går till ett annan ställe idag som visar sig ha USB-ingångar till datorerna tillgängliga så det är bara att plugga in och ladda över till bloggen. Smidigt men kostade lite mera. Jag har ju läst på om ön och det står att man skall pruta så mycket man orkar och kan så varför inte börja nu när minimibeloppet är 1,5 euro. Jag förklarar för mannen, som också har växlingskontor i lokalen, att jag kommer att använda mig av hans datortjänster varje dag under två veckor och därför vore det bra om han kunde sänka priset för mig. Och så har jag nu nya korta kjolen på mig! Mannen som verkar vara i 60 års ålderns, som för övrigt alla verkar var i den här byn, talar om för mig att datorerna är inställda och förprogrammerade och att han inte kan göra något åt priset. Det är bara att betala. Å andra sidan så kommer det här att vara ett minne för livet så vad är några kronor värda då?!

Tar min vanliga kvällspromenad till hamnen, tittar på båtarna, solnedgången och fiskeridelen av hamnen. Intressant för på morgonen är fiskebåtarna där och lastar av sin fångst och på kvällarna tar restaurangerna över fiskhanteringen. Och allt är på samma ställe. Det ser ut och låter trevligt på den andra piren. Det måste vara kanarier där den här kvällen för de hörs över till där jag står. Kanarier är ett trevligt folk. I alla fall här i Puerto de Mogán. De hälsar, är trevliga men inte påträngande som i en del andra turistländer. Och som i andra människor i sydliga länder hörs de. Men på ett trevligt sätt. Kan verkligen förstå att många svenskar har parkerat sig i Spanien efter pensionen. Spanien eller Italien får det bli för min del.

För ovanlighetens skull, säger jag efter att ha varit här två hela dagar, sätter jag mig vid en uteservering och tar en öl. Ett irländskt ställe där ägarna pratade mer engelska än iriska men ölen är kall och god och vad spelar det få för roll var ägarna kommer ifrån. 3 euro kostar ölen här och i stormarknaden får jag 4 liter för samma pris. Å andra sidan hade jag inte fått betrakta människorna som flanerade förbi om jag hade druckit 4 liter öl i lägenheten.

Det härliga med Puerto de Mogán är att medelåldern antagligen ligger runt 60 år fastän jag ser en hel del unga par med riktigt små barn. Tänk att behöva betala så mycket för att få känna sig som en ung flicka. Men det är härligt att se alla ’gamla’ par som går hand i hand som om de vore nyförälskade. De kanske är det också med tanke på atmosfären på det här stället. Om det här kallas för ”lilla Venedig” blir jag bara SÅ nyfiken på att få uppleva det riktiga Venedig.

Passar på att bläddra i en engelsk tidning när jag nu sitter på en Irländsk restaurang och jag fastnar vid fastighetsannonserna. Inte är det billigt att köpa sig en lägenhet här men å andra sidan kostar det inget att drömma. Jag och min käresta som bor här på vintern, vandrar i bergen när vi har lust eller bara tar en medhavd fika vid någon enslig strand, barnen som kommer på besök på vintern och så hälsar vi på barnen på sommaren. Hmmmm……. Ja, som sagt, det kostar inget att drömma.

Tröjan åkte på och jag går till min ’supermarcado’ för att köpa vatten och bröd innan jag beger mig hemåt. Nu är det mörkt, utebelysningarna har tänds och folk flanerar förbi min franska balkong. Jag tar en Sherry och kryper i säng.

Natten har inte varit så där jätterolig. Hade känningar av ryggen redan innan jag åkte men det har bara blivit värre och inatt hade jag riktigt ont. Så då är det väl bara att kliva upp och ta morgonpromenaden. Utanför lägenheten är det alldeles stilla förutom en ung kille som vattnar växterna som finns runt alla husen här i centrala och gamla delen av Mogán. Min numera vana trogen börjar jag i hamnen går vidare över en av kanalerna och kommer till strandsidan där det finns en kort men härlig promenadväg. Första till höger och upp en bit tills vägen tar slut vid ett nybyggt hotell. Här finns ett hus som inte ser mycket ut för världen utifrån men jag råkade titta in och lyxen bara strålade ut mot mig. Inredningen är sparsam men mycket smakfull och på väggarna hänger helt underbara tavlor. Tillbaka samma gata och ner till byn för att se var busstationen ligger.

Tillbaka i centrum bestämmer jag mig att ta höger in i en av de mycket smala gränder som består av trappor och leder till de små hus som klär bergsväggen. Det är många som har fågelburar som man har hängt ut på väggen med papegojor som visslar och andra mindre varianter som tydligen njuter av denna vackra morgon.

Det är så härligt att se hur människor i alla länder alltid gör någonting för att man skall trivas och känna att det är ens hem. Här är det många krukor med växter, dekorationer i form av fina kakelplattor eller varför inte de sju dvärgarna? Jo det är sant, har sett dem på många ställen och jag blir inte klok på om de har något med julfirandet att göra eller om det är en året runt grej. Men faktum är att dvärgar och tomtar verkar ha kul ihop här. Och så får vi inte glömma Madonnan som finns lite här och var och alltid med fräsch blomster runt sig.

Det börjar kurra i magen så jag tar mig ner och är så tacksam för att jag inte bor här uppe. Allting måste bäras upp och ner för alla dessa trappor. Jag ser många äldre som när de går på platten ser ut att behöva rollator men de traskar på i trapporna som vilken ungdom som helst. Nja, en liten överdrift kanske.

Tillbaka till lägenheten och äter en andra frukost. En liten vila innan jag ger mig av till busstationen för att ta buss 01 till Puerto Rico. 1,25 euro enkel väg kostar det att få sig en upplevelse på den smala vägen där två bussar knappt får plats på bredden och ett ynka vägräcke skiljer oss från stupet. Billigare än att gå på Liseberg. Här går det undan och jag får inte riktigt kläm på var hållplatserna ligger för helt plötsligt stannar bussen om en person går av i det som kan tyckas vara ingen-mans-land. Bussarna tutar till varandra, musiken spelas högt i bussen och kanarierna pratar högt med varandra. Jag trivs.

I Puerto Rico finns det turister så långt ögat når. Hjälp, jag vill tillbaka till lugnet. Men, nu är jag här och då får jag ta mig till turistinformationen. Väl där sitter det en ung tjej bakom disken och pratar i telefon. Att jag står där och ser ut att vänta på att hon skall bli klar verkar inte störa henne det minsta. Jag kan inte spanska men så pass mycket förstår jag att det inte är ett arbetssamtal men hon pratar på och skrattar. Nå ja, jag har semester och behöver inte stressa. Det kanske är en del av den här resans lärdom.

Har hon möjligen någon information om vandringslederna undrar jag. Med en mycket avmätt kroppshållning och mimik tar hon fram en fotostatkopia, drar några streck med en överstrykningspenna och lämnar mig därhän. Jag med mitt lokalsinne fattar nada men där står den svenska kvinnan som bor i Norge och pratar med norsk brytning och börjar berätta för mig. Hon rabblar ortsnamn och platser som om hon var i söndagsskolan och någon förhörde henne. Hon är jätte gullig och mitt lokalsinne har inte blivit bättre på den här korta stunden men jag är jättetacksam för att hon berättar för mig. Hon har varit här flera år i rad och varje år går hon och hennes man på olika vandringar.

Men hur och var har du lärt dig allt detta undrar jag fascinerat. Du förstår vi kommer från Norge och är som riktiga bergsgetter så vi måste bara ut. Vi provar lite olika leder varje år.

Helt plötsligt pratar hon med ett par från Danmark och berättar för dem hur de skall ta sig, vilken buss som går förbi och vilka leder de kanske inte skall ta för inte ens hon hade orkat gå där. Underbart. Sån skall jag bli när jag blir pensionär. Och den där flickan som satt bakom disken och som skulle föreställas vara turistinformatör hade nu fullt upp med att ta hand om ett nytt privatsamtal.

Jaha, nu vet jag allt om vandringslederna så vad skall jag göra här i Puerto Rico. De enda jag ser är människor som liknar mera kräftor än människor men alla verkar ändå vara på väg till Playan. Ja, varför inte bete sig som en riktig turist och bara följa strömmen. Sagt och gjort. Väl nere vid stranden blir alla överfallna av en sorts engelsktalande säljare förklädda i guide-kläder. De säljer alla möjliga och omöjliga utflykter och upplevelser. Jag lyckas göra mig väldigt liten och smiter förbi. Tar mig till stranden och hyr solstol och parasoll.

Kan inte låta bli att imponeras av alla som ligger där timme ut och timme in utan parasoll, den ena rödare än den andra och många med en öl i handen. Några stolar bort ligger 3 yngre killar med ölburkarna bredvid sig och sover sig till en solbränna. De kanske inte fick så mycket sömn natten som var. Det är alltid lika fascinerande att betrakta andra människor. De betraktar säkert mig också så man kan väl säga att vi gör varandra en tjänst eller ger varandra en enkel och billig underhållning.

Bussen hem till Puerto de Mogán är sval och skön och det är underbart att vara tillbaka till lugnet. Här är inte någon trängsel och ingen som vill sälja saker till mig. Jo, jag har helt klart hamnat rätt. Öppnar dörrarna till min franska balkong, tar en kall öl och tittar på alla som flanerar förbi. Kan man ha det bättre. Jo det kunde det nog vara om jag hade barnen här, men det här är det bästa jag kan få utan mina barns närvaro.

Imorgon skall jag på jeep-safari som går on-and-off-road. Då skall vi bland annat besöka Maspalomas sanddyner. Skall bli spännande. Nu skall jag ta en dusch och den vanliga kvällspromenaden.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra:

Be carefull out there!

/Madlén


Femte dagen onsdag 17 januari

Igår kväll tog jag min vanliga kvällspromenad genom hamnen. Under de dagar jag varit här har inga båtar gett sig av och inga nya har anlöpt hamn. Men idag när jag kom till piren så låg hon där och med svensk flagg. Häftigt. Mamma, pappa och deras tre tonårsbarn som närmast kommer från Las Palmas och skall ligga här i Puerto de Mogán ett tag. Sedan skall de vidare till Karibien och vara borta totalt ett år. Vilken upplevelse för dem allihop och vilket sammansvetsat gäng de måste bli efter ett år tillsammans på det viset.

Naturligtvis måste det ställa stora krav på både vuxna och barn, men tänk vilken respekt de måste ha för varandra som individer för att kunna genomföra ett sådant projekt. Härligt och häftigt måste det vara att få uppleva sina barn OCH att uppleva tillsammans med barnen.

Det var så härligt ute så jag tog en längre promenad en tidigare kvällar. Sen gick jag till Supermarcado Venezia och handlade lite till matsäcken jag skall ha med mig på Jeep-safarit.

Varför är det alltid så att när man inte behöver gå upp en morgon vaknar man tidigt men när man måste gå upp sover man alltid så gott när klockan ringer. Så var det idag. Duscha, ta på mig bekväma kläder, packa ner extra varm tröja, fixa matsäck, ta hand om mina hushållssysslor och ändå hade jag tid över. Effektiviteten kom över mig helt utan förvarning. Tänk så fort man inrättar sig i en slags ’vardag’. Kvart över åtta skall någon hämta mig vid rondellen så jag ger mig av klockan åtta för att inte behöva stressa dit (ca 150 m).

Kanarierna är redan uppe och har tagit sig till kvarters- , ja på morgonen är det ett fik på kvällen är det bar. Jag tror det är så det fungerar. Gamla och unga samlas där och språkar, högljutt som vanligt. Man hojtar till kompisen som kör förbi ( de har alltid rutan nerdragen) som naturligtvis stannar, kanske parkerar och då oftast på något otillåtet ställe, och pratar lite. Man har tid till det eller man kanske tar sig tid. Blir lite sur på mig själv som inte har lärt mig spanska för det hade varit så roligt att förstå vad de säger. Hur den sociala dialogen går här.

Strax efter att jag kommer till rondellen parkerar en liten pickup precis efter rondellen. En halv minut senare kommer en kvinna och lägger några kassar på flaket. Det måste vara hans fru tänker jag. Två minuter senare kommer en annan kvinna och lägger några kassar på flaket. Nej, tänker jag, han kan inte ha två fruar! Det måste vara städerskor som har jobbat tidigt på morgonen och pickupen samlar upp skräpet. Men en efter en kommer män och kvinnor, gamla och unga samt turister och slänger sitt skräp på flaket. Bilen står där säkert en halvtimme och chauffören är under tiden på fiket. Det här är sophantering i dess roligaste form. Sen kör mannen iväg med flaket fullt av skräp. Undrar vad han kommer att göra av det?

Under tiden som detta händer kommer en ambulans och ställer sig bakom pickupen. Ni kan tänka er att han står nästan in i rondellen. Vad tänker man när man ser en ambulans? Jo, att någon är sjuk eller inte mår bra. Kan det vara något annat?

Mannen som stapplande kliver ur har en tröja med ett jättelikt rött kors på ryggen. Han är kort och satt (eller mera jämntjock som många av de kanariska männen är) och har verkligen ont i minst en höft. Hur klarar han av att bära tunga bårar? Mannen går rakt mot en coca-cola automat som står fastkedjad vid en fastgjuten pelare, tar fram en stor nyckelknippa och börjar låsa upp hänglåset och sedan själva automaten. Han öppnar automaten stoppar i ett mynt, en burk ramlar ner som han lägger tillbaka i facket och så börjar han, förstår jag efter en stund, leta fel på maskinen. Efter en liten stund verkar felet vara åtgärdat, han låser automaten, kedjar fast den och åker sin väg. Jag står fortfarande och gapar över vad jag har bevittnat: tillfrisknandet av en sjuk automat. Vilken tur att sjukvårdspersonalen är så kunnig nu för tiden.

Men var är min skjuts? Jag har förstått att man inte stressar här men så här lång tid skall det väl ändå inte ta. Precis när jag ringer upp guiden jag köpte resan av och som själv ringde mig igår för att berätta att jag skall stå här idag 08:15, just då kommer en jeep. Det är en kanarisk man som kör och det är det enda han gör. Pratar gör han inte. Men det är ändå trevligt att jag får åka med en inhemsk person. Han kanske tinar upp lite senare?!

Jag sitter i jeepen och känner doften av, ja, det doftar utomlands. Varma avgaser. Det är en speciell doft som antagligen kommer sig av att många fler kör på diesel än hemma i Sverige, i kombination med värmen. Här är det många serpentinvägar som går upp (högt upp) i bergen och långt ner i vad man skulle kunna kalla för raviner. Och det slår mig att kanarierna som jag trodde bara hade en växel, dvs den långsamma, visar sig kunna ha bråttom. Och det är när de sätter sig bakom ratten. Man accelererar fort, bromsar fort och har allmänt bråttom på vägarna. Det är mycket wrrrummm i motorn.

Uppsamlingsplats Maspalomas. Där står mellan 9 och 11 jeepar som vardera tar 8 personer förutom chauffören. Ägaren till företaget, engelskmannen David, delar in oss i grupper och så kommer vi äntligen iväg. Efter 4 minuter stannar han och håller en 15 minuters show för oss. Jo, han är duktig. Till slut säger han att vi skall börja med kamelridningen innan vi ger oss upp i bergen till det riktiga Gran Canaria.

Kamelridning! Det hade jag lyckats förtränga. Efteråt när han frågade om jag hade haft roligt säger jag: Not my cup of tea, och han säger tyst: håller med men nu kan du bocka av det från listan i alla fall. Jo, det är väl så man får se det. Så behöver vi inte prata mera om den saken.

David har visat oss på kartan hur vi skall åka och berättat ortsnamnen men som vanligt minns jag inte ett endaste. Vi åkte i alla fall upp på ca 1.200 meters höjd.

Den här delen av resan har jag svårt att beskriva. Det har varit många timmar i jeepen med fantastiska vyer som helt enkelt tar andan ur en. En annan sak som tog andan ur mig var alla cyklister, joggare och fotgängare som höll till på dessa smala vägar med, som jag tycker, livet som insats. Alla var de turister! Och jag som blev varnad för att vandra i bergen ensam. Borde inte någon prata med de här människorna?? Ja, jag vet att jag kommer från säkerhetens land Sverige, men ändå.

Vi stannade till vid en konstgjord sjö i en pinjeträds park. Pinjeträden är mycket nyttiga för kanarierna eftersom de samlar vatten. Av allt vatten som de tar in använder de 30% till sig själva och resten ger de till jorden där vattnet via naturliga underjordiska ’kanaler’ rinner till oss människor och det vattnet använder man till drickvatten. Allt regnvatten samlas i stora reservoarer eller i konstgjorda sjöar för att säljas till olika odlingar längre ner i landskapet. De som köper bevattningsvatten betalar inte per kubikmeter som vi gör utan per timme. Hmmm…

Uppe i bergen är det mandelträdens tid att blomma. Sötmandeln har ljust rosa blommor och bittermandeln har röda. Kaktusfikonfrukterna är vackert röda mot bergssluttningarna i den annars rätt karga naturen.

Sceneriet får mig bitvis åter att tänka på ”the wild west” och Grand Canyons. Inte för att jag har varit där men man har ju sett några western filmer! Helt lodrätta stup, kaktusar och ibland en by med en bar.

Det här med de sju dvärgarna förresten: de verkar finnas lite här och där och har nog ingenting med julen att göra för de är fastlimmade på balkongräckena. Intressant!

Vi har haft ett stopp för fika, ett stopp för lunch och nu är vi på väg hemåt. Nu skall det bli off-road säger David och det blir det verkligen. Jag har upptäckt att vind och damm i håret håller frisyren på plats mycket bättre än någon hårspray. Som en av medpassagerarna säger: Vi har åldrats 10 år på en timme. Allt och alla är täckta av ett fint vitt damm, ögonen är fulla av det och vi kan knappt andas. Men vi har kul! Vi, har visat sig vara en hel massa danskar tre svenskar och ett par från Tjeckien. Jag sitter bak på flaket med en herre och två damer i 60+ åldern där damerna med skräckblandad förtjusning ropar till vid varje gupp. Och det är många gupp när man kör off-road.


En sista gång samlar David ihop oss och berättar att vi skall stråla samman på ett ställe i Playa del Ingles för att titta på dokumentären. Jo, det är sant. Vi har haft en fotograf med oss på resan som har dokumenterat allt vi har gjort och upplevt under de här timmarna. Nu skall vi titta på filmen också. Och naturligtvis går det att köpa en kopia. Förutom detta går det även att köpa pappersfotografier på hela safari- gruppen och på bil-gruppen med chaufför. Förvånad måste jag erkänna att fotografen har gjort ett bra jobb. Han är proffsig. Musik har bifogats bildmaterialet, spjuvern David har agerar stort och vi är alla så vackra! Vi får höra att idag är det safari, imorgon Hollywod. Jag vill hem! Till lugna härliga Mogán.

Som sagt så gör sig nog det här avsnittet bättre på bild. Det kommer att visas på tisdagar hemma hos mig och vill man ha med en kopia går det att beställa. ;-)

Puerto de Mogán, mitt hem under två veckor i mitt liv. Härligt att vara tillbaka. Går in på Supercemrcadon för att handla lite specerier och tar en tur förbi Internet-cafét för att läsa dagens post. Härligt med brev från barn, vänner och arbetskamrater. Det känns som om alla är så nära och det gör gott i själen.

Imorgon skall jag hämta hyrbilen kl 09:00. En ny dag men nya insatser och nya vinster.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be careful out there!

/Madlén



Sjätte dagen 18 januari

Idag skall jag hämta bilen kl 09:00. Har funderat en del på hur jag skall lägga upp de här två dagarna och har kommit fram till att första dagen skall jag bara köra runt ön och andra dagen skall jag åka in i centrala delen av ön där de högsta bergstopparna finns. Det finns en liten by som vi körde igenom igår som jag gärna vill återvända till. En mera pittoresk plats får man nog leta efter.

Killen som skall leverera är försenad, surprise, men det gör inget för jag skall till Internet-cafét som öppnar kl 10 för att leverera gårdagens text. Sagt och gjort men då visar det sig att jag inte hade fått med mig texten på USB-minnet. Nej, jag kan inte ägna hela förmiddagen åt det utan nu vill jag ge mig av.

Bilen skall vara parkerad borta vid busstationen och glad I hågen promenerar jag dit och börjar leta efter en blå Ford Fiesta med reg nr 2726 DBN. Och leta får jag göra. Efter att ha gått runt alla gator i närheten där man får parkera gratis börjar värmen ta på mig. Inte nog med det var det något som stack till i vänster fotsula så jag har gått och linkat omkring i värmen med packning på ryggen. AJ! Ringer firman och får veta att den är på andra sidan kanalen. Äntligen! Hittar bilen och sätter igång med att försöka få ut vad som visar sig vara en glasbit. Bra, då har jag klarat av dagens tråkigheter och jag kan ge mig av.

Börjar med att köra in på Mogáns bensinstation för att tanka. Här är det service må ni tro. Det kommer en herre fram till mig och börjar tanka min bil. Jag känner mig helt klart ovan vid att bli hjälpt på det här viset och jag vet inte riktigt vad jag skall göra av mig under tiden. Sedan är det bara att betala 11,95 euro som han stoppar ner i penningväskan han har hängande runt magen och så var den saken klar. Undrar hur den redovisningen fungerar när det inte presenterades något kvitto!?

Och så iväg! Jag känner mig som en riktig kanarier när jag gasar på för att börja ta mig till byn Mogán som ligger en liten bit upp i berget.

Vyerna är svåra att beskriva så det får bli bildvisning när tillfälle ges men jag skall försöka förklara känslan av att köra runt på dessa otroliga serpentinvägar som klättrar upp och ner för bergsväggarna. Jo, jag blev åksjuk! Efter att ha kört höger, vänster, upp och ner en stund var jag bara tvungen att stanna. Och efter jag hade stannat så snurrade det fortfarande i skallen (och magen). Men inget ont som inte har något gott med sig för det resulterade i att jag stannade i en liten by (där jag nog var den enda turisten) för att ta en enkel lunch. El Roco består verkligen av en huvudgata och mitt i kröken ligger pub-café-restaurangen.

Jag började alltså i Puerto de Mogán och körde västerut och fortsatte sedan runt hela ön medan jag gjorde frekventa stopp för fotografering. Nord-västra delen av ön är grönast och lummigast medan resten av ön är rätt karg. Höga berg och djupa dalar och jag kan glatt erkänna att det var riktigt behagligt att få köra sista biten hem på motorväg som var helt platt och rak.

Parkerar bilen på samma ställe och är noga med att göra som många andra här: vika in sidabackspegeln. Ja, det är trångt på gatorna och I morgon skall det vara marknad här så trafiken kommer att öka markant.

Idag skall jag göra kväll tidigt. Känner mig helt slut efter en dag i öppen jeep och en dag bakom ratten.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be careful out there!

/Madlén


Sjunde dagen 19 januari

07:00 ringer klockan. Jag vill komma i väg tidigt idag för det finns så mycket att se och upptäcka. Ön må vara rätt liten men det tar tid att ta sig fram på de smala vägarna och erfarenheten från gårdagens utflykt säger att det är max treans växel som gäller. Det är fredag och marknadsdag här och man har börjat sätta upp sina stånd.

Mitt första stopp skall bli dynerna i Maspalomas. De ligger precis Playa de Ingles, den mest ’aktiva’ delen av ön om jag har förstått saken rätt. Engelsmännens strand. Jo nog är det mycket engelska här. De har till och med en egen radiostation här. Men tillbaka till dynerna. Gran Canaria som är en kontinent i miniatyr med 4 klimatzoner har en egen lite öken. Det är dit jag skall för att fotografera dynerna inte bara för egen räkning men även till Jenny som vill ha några bilder över nya soffan.

Glad i hågen ger jag mig av och den här biten av vägen känn som hemma. Inga problem att gasa på.

Efter att under en och en halv timme ha letat efter någon slags ingång, väg eller till och med ett tecken från ovan om hur man hittar till dynerna ger jag upp. Vägskyltningarna har varit jättebra här på ön men det här känns som ett mission imposible. Mycket trafik, alla har bråttom, skyltarna pekar åt alla möjliga håll och till slut behöver jag bara komma därifrån. Jag beslutar mig för att komma hit en annan dag och då skall jag sätta mig i en taxi som tar mig direkt till mitt mål. Alla problem har en lösning. Nu vidare till bergen.

Så underbart att komma till bergen där luften trots alla dieselmotorer ändå är så mycket lättare att andas. Vyerna är storslagna och byarna är allt ifrån vackra och pittoreska till halvt förfallna men för det mesta en blandning av allt. Människor lever här, har sin vardag här och alla gör de sin närmiljö trevlig. Krukor med blommor eller oftast olika sorters kaktusar står på rad utanför husen, det sopas och fejas, tuppar gal och hönor som sprätter, gubbarna sitter på baren och spelar kort om kapsyler och konstapeln tittar in och kommenterar spelet. På vissa ställen ligger byarna tätt efter varandra och i en del dalgångar ligger husen utspridda och ensliga.

När klockan är fyra på eftermiddagen orkar jag inte mera. Har varit ute på vägarna i åtta timmar och jag tar mig hem. Parkerar bilen, viker in sidobackspegeln, handlar lite kvällsmat och börjar gå mot lägenheten. I centrum håller marknadsfolket på att packa ihop för idag.

Det har varit en dag med många intryck som jag hoppas jag skall minnas länge.

PS. Till Rasmus vill jag bara säga att jag har hittat mig Juan! Se bild DS.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be careful out there!

/Madlén


Åttonde dagen 20 januari

Mmmmm….. Sovmorgon! Det var skönt att bara få ligga och dra sig ända till 08:20. Idag skall jag bara ta det lugnt och inte göra någonting. Det här är ju en del av målet med min resa. Pratade med mina barn idag. Det var härligt och underbart att få höra deras röster. Felicia pratade jag med redan igår kväll när jag ringde. Gott att höra henne berätta om att vår resa till tyskland i mars nu är bokad och klar. Gabriella berättade att det hade börjat snöa och att det var tur att jag inte hade åkt på söndagen för då hade jag inte kommit iväg på grund av stormen. Natalie är så glad för min skull. Vilka underbara barn.

Äter frukost länge, duschar, skriver ner gårdagens upplevelser, gör ett par smörgåsar att ta med, klär på mig och går sedan bort till Internet-cafét för att ladda blogen. Sedan går jag bort till det lokala tvätteriet och lämnar in kläderna jag hade på mig under zafari dagen. De är så dammiga och smutsiga att de står för sig själva. Damen som har tvätteriet säger en massa saker på spanska där jag lyckas snappa upp att hon frågar mig om jag vill ha kläderna tvättade och strukna och om jag ville hämta dem på måndag eller tisdag. Bara tvätt och går det att hämta de senare idag? Inga poblem, kom 13:30 för jag stänger 14:00. Och alltihop på spanska, engelska och gester.

Sen går jag ner till stranden och beslutar mig för att kosta på mig solstol och parasoll. 6 euro kostar det och då får jag ha stolstolen till kl 17. Idag är det riktigt skönt i solen. Det fläktar lite och jag har huvudet i skuggan. Det kan inte bli mera perfekt. Boken jag läser just nu heter ’Damernas detektivbyrå’ och handlar om Mma Ramotswe som är Botswanas första kvinliga detektiv. Det är en helt klart ovanligt ’detektivroman’ med många visdomsord. Afrikanska sådana men helt klart tillämpbara var som helst i världen.

Halv två ringer klockan och det är dags att hämta tvätten som jag lämnar i lägenheten. Passar på att ta med mig mera vatten och går ner till stranden igen.

Mellan bokläsningen och stunderna av vila passar jag på att betrakta min omgivning. Det går omkring en man här, hela dagarna, utklädd till pirat och hojtar till barn och turister. Idag lyckades han skrämma en lite flicka på ca 2 år så hon började gråta helt hysteriskt. Han är inte bara utklädd utan även målad svart runt ögonen och om jag var 2 år hade jag också blivit rädd. En stund senare när jag tittar upp från boken får jag se en ung skönhet gå omkring som på cat-walken med ett klädesplagg som hon demonstrerar. Det här gör hon i säkert 45 minuter, går fram och tillbaka, visar olika sätt att ha plagget och i olika tyger. Plagget som är en kombination av byxa-klänning är verkligen kombinationsrik är verkligen fin. Om man har hennes figur. Den skulle helt klart inte passa de intresserade tyska damerna som ligger på raden framför mig och ser ut som uppblåsta balkonger med ben, armar och huvud på. Det är många spansktalande här som faktiskt verkar vara på semester. Engelskmännen har lyst med sin frånvaro idag för det har varit 2 fotbollsmatcher på TV idag.

Går till SPAR och handlar sen tar jag vägen om Internet-cafét och läser av min post. Gabi har skickat bilder på snögubben hon har gjort idag! Brrr!

Nu sitter jag med dörrarna öppna till min franska balkong, tända levande ljus och en kall öl. Livet är allt gott.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be careful out there!

/Madlén



Nionde dagen 21 januari

Vaknar utvilad klockan 6. Tar min vanliga yoghurt, borstar tänderna och packar ryggsäcken så den väger ungefär lika mycket som den kommer att göra imorgon när jag skall på bergsvandring. Ja, jag vet, det är lite sent påkommet att börja träna nu inför något som skall hända imorgon men bättre sent än aldrig. På med vandringskängorna och iväg. Det är fortfarande mörkt och fåglarna har inte ens börjat sin vanliga morgonserenad. Idag är det svalare än vanligt. Började med tröjan på direkt.

Långa rundan runt hamnen, över kanalen, ut på piren och tillbaka för att ta mig upp en bit där det fint inredda huset ligger. Sedan tillbaka och idag utökar jag vandringen ända bort till, håll i er nu, shopingcentrat i Mogán! Jo minsann, det är helt nybyggt och guiden berättade om det men jag har inte varit där ännu. Nu när affärerna är stängda kan jag tänka mig passera det.

Vad som är slående med det här stället och många andra ställen i södra Europa är att ett hus kan vara hur fint som helst och bredvid kan det finnas ett ruckel eller en ödetomt. Så är det vid shopingcentret också och jag kan vid första anblicken inte låta bli att undra om det är någon verksamhet där överhuvudtaget. Men ju närmare jag kommer ser jag att affärerna verkar vara igång. I alla fall i de lokaler som har blivit uthyrda. Resten ser ut som kom och hjälp mig. Guiden hade i och för sig berättat för oss att man väntar inte på att hela byggnaden skall bli klar utan när en del är färdig flyttar butiksinnehavarna in och kör igång. Det är inte som ALLUM vill jag påstå.

När jag kommer tillbaka till lägenheten har fåglarna vaknat till liv, jag är härligt trött och magen kurrar ordentligt nu. Så då är det bara att ta fram den riktiga frukosten. En liten vila och sen ger jag mig av till stranden. Jag började på en ny bok igår men den var så deprimerande att jag skippade den och började läsa ’Kungamordet’ av Hanne-Vibeke Holst. Jag läste ’Kronprinsessan’ för inte så länge sedan (nej jag såg inte den filmatiserade versionen) och den här är precis lika fängslande för den förra. Tyvärr är den bara på 463 sidor.

Det är härligt att låta solen värma kroppen så här tidigt på morgonen. Det har inte hunnit bli riktigt varmt i luften ännu men solstrålarna gör skönt mot huden. Mellan bokläsning och smörgås kan jag inte låta bli att betrakta. Idag är det fiesta-dag (söndag) och det är mera folk än vanligt här. Många låter bli solstolarna, då främst barnfamiljerna som sitter nära vattnet för att barnen skall kunna bygga sina sandslott. Fast ibland undrar jag om det inte är en förevändning för föräldrarna, i detta fallet papporna, att få lov att göra något som man inte annars förväntas göra när man är vuxen. En del barn får knappt röra hinken och spaden. Men alla verkar ha roligt så inget fel med det!

Jag var först att inta en solstol och fick då tillfälle att prata med James som sköter om anläggningen. James är från England och om jag räknade ut det rätt så är han något år yngre än jag. Han har bott längre tid utomlands än i sitt hemland. På sjuttiotalet kom han hit och levde på alkohol, brudar och tillvaron i att vara en i gänget. På åttiotalet började de flesta av hans polare stadga sig och gruppen splittrades. Han har en vuxen dotter någonstans och han och hustrun separerade efter sex månader men skilde sig efter fem. Sen blev det Jersey och Spanien och nu har han varit på Gran Canaria i nio år. Sin senaste lediga dag hade han för en och en halv månad. Det enda jag är avundsjuk på Jamesför är faktum att han pratar flytande spanska!

Två svenskor ligger på min högra sida och uppenbarligen måste de ha anlänt igår med tanke på att den ena sa: Hej då snöstorm!

På min vänstra sida ligger ett norskt par som får för sig att jag har varit på stranden och pressat varje dag med tanke på färgen jag fått. De blir mäkta förvånade när jag berättar vad jag gjort hittills. De har varit i Bohuslän och det är så vackert där! Seglat med barn och barnbarn också.

Nej, man är inte ensammare än vad man vill vara. Det finns massor med människor runt omkring som är trevliga att prata med. Och nu när jag har varit här en vecka har jag blivit lite ’kompis’ med en del och vi hälsar glatt och pratar om dagen händelser och naturligtvis vädret. På personalingången till en restaurang finns en lapp fastsatt: Kitchen staff wanted. Tja, varför inte jag kan ta semester en vecka till! Och under tiden jag diskar kanske jag kan lära mig spanska.

Handlar lite mat för morgondagens vandring och sedan det vanliga besöket till Internet-cafét för att läsa alla underbara mejl jag får från underbara barn och vänner. Felicia har hittat vår bortsprungna katt och Gabi har gjort en snögubbe! Till lägenheten, byta om och ta kvällspromenaden med ryggsäck på ryggen.

Skönt att komma tillbaka och ta en sangria, titta på flanörerna och njuta av att bara finnas till.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén


Tionde dagen 22 januari

God morgon! Klockan är fem minuter över sex på morgonen och idag skall jag upp i bergen och vandra! Morgondusch, morgonkaffe, på med byxor och vandringskängor, kameran packad och tillika lunchen. Jag skall till receptionen och be att de beställer en taxi till mig för tydligen går det inte att boka dagen innan om det inte är så att man skall till flygplatsen. Tja, regler är väl till för att följas?

Beställa taxi, vänta på taxi, åka taxi, bli avsläppt vid busshållplatsen i Playa del Cura och sedan är det bara att vänta. Jag är på plats 5 minuter före utsatt tid och väntar i 65 minuter innan jag tar bussen tillbaka till Mogán. Hmmm..? Jag har förstått att det här med att hålla tiden inte alltid fungerar här men att inte dyka upp överhuvudtaget? Jag fick ju vänta ganska länge när jag skulle på jeepsafarit och hoppet är ju det sista som överger en människa så vis av erfarenhet väntade jag tålmodigt.

Det gör egentligen ingenting för jag fick under den stunden tillfälle att se hur skolskjutsverksamheten fungerar här.

Tja, det är ju inte så mycket att göra än att planera om dagen. Jag skulle kunna gå leden som går från Mogán och över närmaste bergskrön som olika människor säger tar olika lång tid att gå. Nja, det får nog vänta tills jag har pratat med guiden som kommer till Hotellets reception idag mellan 10:50 och 11:20.

Under tiden jag väntar på att han skall komma passar jag på att prata med grannen mitt emot (engelsk herre) som de senaste fem åren bott här en månad om året hos sin italienske vän. Han berättar att de brukar hänga vid poolen som tillhör Club de Mar, att det bara kostar 10 euro för en hel dag, att man träffar folk där och att han faktiskt har gått upp till krönet för att han behöver det och visar upp sin kagge. Sedan matar jag in de två senaste dagarnas händelser och reserverar en bra solstol vid stranden. James, som jag berättade om igår har av någon anledning blivit kompis med mig och numera får jag ett 50% rabatterat pris. Och jag som bara lyssnade när han berättade sin historia. Sedan går jag till optikern och får mina solglasögon lagade (två skruvar som har lossnat och glasen ser mera ut som fladdermusvingar).

Guiden skall ta reda på vad som har hänt, taxiutgiften kompenseras naturligtvis, och jag skall bli inbokad på vandringen imorgon eller över imorgon vilket jag skall bli informerad om ikväll.

Imorse var det riktigt kallt. 13 grader visade termometern i taxin men fast jag hade ordentligt på mig frös jag hela tiden. Återigen låter jag solstrålarna värma min kropp när jag lägger mig på solstolen och tar fram min bok. Den är så bra så det gör faktiskt inget att det inte blev någon vandring och den iordninggjorda lunchen går åt.

Idag är det riktigt disigt på eftermiddagen. Solen bränner ändå och till och med MIN hud känner av att den har legat i solen tre dagar i sträck. Nu är det dusch och smörja som gäller. Och ett glas kall öl helt klart.

Tar på mig klänningen och skorna som Felicia var med mig och valde. Helt klart en hit! Känner mig strålande och med brunbrända ben! Tar en promenad runt hamnen i sakta mak, tittar på båtarna och konstaterar att det har kommit in en polska (båten alltså). Det verkar vara fyra friska män som är på väg att göra Mogán. Ja, varför inte? Studerar menyerna och på vägen tillbaka bestämmer jag mig för att sätta mig på en restaurang som verkar trevlig. Beställer en varm tapas-tallrik. Super gott! Bläckfisken låter jag bli men jag smakar på musslorna och det är fortfarande inget som lockar mig. En gammal historia från mina ungdomsår när jag blev bjuden på musslor och därefter en del tequila för att därefter inte veta vilket det var som gjorde att jag inte mådde så bra några dagar efteråt har gjort att musslor inte tillhör favoriterna. Jo, det hade varit algblomning för alla i sällskapet blev lika sjuka. Tequila har jag inga problem med. Tänk att kroppen så väl vet vad den inte tål?!

Medan jag dricker kaffe får jag samtal från guiden som säger att jag är inbokad på vandringen imorgon. Jag betalar för mig och går till lokala supermercadon för att inhandla lite lunch och vatten till morgondagen. Passar på att i receptionen hämta en tidtabell för bussen så jag slipper taxiutgiften. 22 kronor i busspengar mot 200 för taxi? Lätt val!

Klockan är halv åtta på kvällen och det är helt klart kyligt. Syrsorna har avlöst fågelsången, flanörerna tittar in till mig där jag sitter på min franska balkong med tänt levande ljus och njuter. Bekanta hälsar och obekanta ler. Livet är härligt!

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén



Elfte dagen 23 januari

Idag ringer klockan på tok för tidigt. Det var med stora svårigheter som jag vid midnatt la ifrån mig boken och släckte lampan. Sen hade jag svårt att somna för jag tänkte hela tiden på att jag måste sova. Nu är jag trött men det är bara att ta sig upp och göra om gårdagens procedur med packning, matsäck och kängor.

Även idag är det riktigt kallt ute men det känns ändå skönt med den svala vinden i ansiktet när jag är på väg till bussen. Vi sitter alla och väntar på att bussen skall komma, kvinnor och män som verkar vara på väg till sina arbeten.

Jag stortrivs i den här miljön där man pratar med varandra medan man väntar. Hemma hade det antagligen varit en total tystnad. Men här är det liv och rörelse. Samtidigt har jag märkt att det är en rätt hårt tillvaro för den som inte följer reglerna eller gör fel. Man blir irriterat tutad på om man kör fel i rondellen, stannar man för sent vid ett övergångsställe får man en oförlåtande blick kastad mot sig och en offentlig utskällning är inget man skäms för att ge den felande parten. Det här är något jag skulle kunna filosofera kring länge men avslutar det för detta tillfället med att konstatera att hela livet är en blandning av plus och minus var man än befinner sig i världen.

Chauffören, som jag har bett att säga till mig vid min destination, är mycket vänlig och vinkar till mig när det är dags att kliva av. Jag ger honom ett tacksamt gracias och får tillbaka ett vänligt de nada. Sätter mig och väntar på min transport precis som de tillströmmande skolbarnen gör. Råkar se en pojkes handskrivna arbete och det är helt klart välskrivning på högsta nivå. Ungefär som när jag gick i skolan även om jag aldrig lyckades med något annat än kråkfötter.

En taxi kommer och ut kliver en kvinna som ser ut som om hon också skall med på bergsvandringen (kängor, ryggsäck och långbyxor ) och som heter Gunilla. Efter henne kliver ett par ut som ser ut som om de skall till stranden. Hon har på sig en tunn leopardmönstrad överdel och superkorta shorts och i handen bär hon en kasse innehållande en flaska vatten. Mannen har en tunn skjorta och knälånga shorts och i handen bär han två mindre papperskassar.

Så kommer Marcus från Rocky Adventure i en minibuss. Alla hälsar på varandra, vi hoppar in i bilen för vidare transport upp i bergen och paret med de tunna kläderna känns bara mer och mer malplacerade. Hon är betydligt yngre än honom och han gör sig hela tiden smålustig på ett högljutt sett. Vi är nu på väg till ett ställe där vi skall sammanstråla med en grupp till innan vi ger oss ännu högre upp i bergen där vår vandring skall börja.

De två dagar jag hade hyrbilen uppskattade jag verkligen att kunna stanna precis där jag ville och jag tyckte att jag kom så mycket närmare naturen än jag hade gjort om jag hade åkt en guidad tur i buss. Men det här är helt annorlunda. Vi går i sakta mak som det känns korta sträckor och stannar några gånger för att vila men också för att få berättat för oss om historia och faunan som finns omkring oss. Marcus som är tjugotvå år är en av delägarna i företaget har mycket att berätta om Kanarieöarnas uppkomst, om vulkanerna, om urinvånarna, att man levde på stenåldersvis fram tills spanjorerna kom, om pinjeträden och hur de tillför vatten till oss människor och mycket, mycket mera. Jag har kameran framme hela tiden vilket resulterar i att jag hela tiden befinner mig sist i gruppen. Det är bara SÅ vackert. Helt plötsligt har vi gått sex kilometer.

Vi har kommit fram till en liten pittoresk by med en liten pittoresk bar där en del av gänget svalkar sig med en öl andra med en glass. Nu har de som vill möjlighet att gå 4 kilometer till i ett lite raskare tempo annars kan man sätta sig i bussen och få skjuts till nästa mötesplats.

Det är bara två av oss tretton som tar bussen. Resten drar vidare för att ta oss 300 höjdmeter högre upp i terrängen. Marcus drar i väg i rasande fart och jag hänger på men efter en stund ifrågasätter jag varför jag har så bråttom. Underlaget är inte så fast så jag har fullt upp med att hålla reda på var jag sätter fötterna vilket gör att jag inte hinner se något av den vidunderliga utsikten. Takten dras ner, jag insuper bergens friska luft i mina lungor och njuter av vyerna.

Vandringen är slut och nu skall vi ta oss hem. Marcus är vänlig och kör oss till Puerto de Mogán. Gunilla som hade glömt sin kamera på hotellet skall få en cd av mig med dagens bilder och vi bestämmer att träffas ner i centrum vid sex och ta en öl.

Jag går till centrum och köper en cd-skiva som jag kan lägga över bilderna på, går till Internet-cafét och laddar blogen med gårdagens händelser, hem och tar en dusch, byter om till klänning och tar en sherry innan jag möter upp Gunilla. Vi tar en promenad i hamnen och sedan sätter vi oss på en restaurang där vi delar på en tapas-tallrik, delar med oss av våra liv och bara har en härlig kväll.

När klockan är nio är ögonlocken allt för tunga fastän boken är så spännande att jag släcker.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén



Tolfte dagen 24 januari

Inatt har jag sovit den goda sömnen. Vaknade halv åtta för att konstatera att jag faktiskt hade gjort mig förtjänt av att få sova så länge efter gårdagens fysiska strapatser, vände mig om och somnade igen. Så höll jag på några gånger tills klockan blev halv elva. Helt enkelt underbart.

När jag gick upp öppnade jag dörrarna till min franska balkong och konstaterade att idag nog var den kyligaste dagen fastän klockan hade hunnit bli så pass mycket. Förra veckan var det mycket varmare i luften redan vid sju åtta på morgonen. Gjorde i ordning lite frukost och skrev ner gårdagens händelser. Sen blev det fart på mig för städerskan ringde på och jag insåg att jag måste ge mig i väg. Packade ryggsäcken och gick bort till Internet-cafét för att avrapportera och läsa lite mejl.

Hade inte tänkt att jag skulle ligga vid stranden idag men känner att det här är en vilodag och när jag ändå har bok och handduk med mig så kan jag lika gärna gå bort och hitta mig en ledig solstol.

Vid halv fyratiden är det riktigt svalt och molnen hindrar solstrålarna från att värma mig så jag tar en promenad genom hamnen. Nu har molnen vikt hädan och jag ser att vågorna går rätt högt på andra sidan så jag tar fram kameran och roar mig med att fotografera vattnet och vågorna som möter de vackra klippväggarna. På väg därifrån stöter jag på Gunilla och vi tar en öl och en pratstund. Hon har varit över till Puerto Rico med färjan och njutit av att få komma ut på havet.

Sen är det min tur att visa hur jag bor och vi pratar om när vi skall ge oss iväg på vår vandring imorgon. Det finns en liten väg som slingrar sig upp över bergåsen och som slutar vid en liten vik har vi hört. Så det skall vi prova imorgon. Därför måste jag till affären och proviantera nu. God natt!

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén


Trettonde dagen 25 januari

Vaknar halv tio till en mulen dag. Huvud och mage har värkt, av helt naturliga och återkommande orsaker, vilket gör att jag ställer in dagens vandring med Gunilla. Har svårt att komma igång så istället för att låta mig stressas av situationen bestämmer jag mig helt enkelt för att detta skall bli en SUPER lugn dag. Åter frukost, skriver ner gårdagens händelser och tittar på bilderna.

När jag kommer till Internet-cafét för att ladda gårdagens händelser frågar jag Carlos vad han har gjort med vädret och han svarar: Hoppas det börjar regna för vi behöver det. Jo, det är sant. Jag har ju själv sett när jag har varit uppe i bergen att vattenreservoarerna inte är till närmelsevis så välfyllda som de borde vara vid den här tiden på året. Men regnet kan väl vänta med regn till på lördag när jag ändå är på väg hem?! När jag går ut därifrån regnar det mycket kraftigt. Inser att det är lika bra att jag provianterar och beger mig till närmaste supermercado. De 25 meter jag har tillbaka till lägenheten är ovanligt långa och blöta. Restaurangerna är nu fulla av turister som söker skydd av regnet och man rullar ner de transparanta väggarna runt uteserveringarna för att skydda sina gäster.

Fram till klockan fyra ägnar jag mig åt att läsa, skriva, äta och åter läsa och skriva. Den här dagen blev bra i alla fall trots förutsättningarna. Det har blivit mycket text skriven och många sidor lästa.

Solen tittar fram och jag bestämmer mig för att ta en stillsam promenad. Det har varit kallt idag och jag har fleecebyxor och tre lager på överkroppen när jag ger mig ut. Det var ett klokt beslut. Även om solen värmer så är det kallt i vinden. Jag kanske håller på att bli en äkta kanarier för det är bara vi som har så mycket på oss.

Går bort till andra sidan kanalen och sätter mig på en sten för att titta på de båtar som har ankrat utanför hamnen och på vågorna som slår mot klipporna. Det är så vilsamt och vackert. Havet är så speciellt, det har en sådan kraft och är så oförutsägbart och vackert.

Sedan vidare till det som en gång måste ha varit en fyr men som numera fungerar som en del av Hotel del Mar. Det är här som färjan till Puerto Rico lägger till och som de svenska seglarna har lagt till innan de skall vidare till Karibien. Just den här platsen är nog den underbaraste i hela Puerto de Mogán. För mig i alla fall.

Sitter här länge och kan inte låta bli att känna ett sting av vemod. Om ett och ett halvt dygn är jag på väg härifrån. Den här platsen som faktiskt har gett mig så mycket frid, lugn och många goa tankar. Men samtidigt känner jag en oerhörd saknad efter mina barn. Ja, jag måste erkänna att idag har jag längtat hem.

Jag längtar inte hem för att bilen inte startar, för att det är stopp i diskhon eller för att inte diskmaskinen fungerar. Allt enligt senaste rapporten hemifrån.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén



Trettonde dagen 25 januari

Vaknar halv tio till en mulen dag. Huvud och mage har värkt, av helt naturliga och återkommande orsaker, vilket gör att jag ställer in dagens vandring med Gunilla. Har svårt att komma igång så istället för att låta mig stressas av situationen bestämmer jag mig helt enkelt för att detta skall bli en SUPER lugn dag. Åter frukost, skriver ner gårdagens händelser och tittar på bilderna.

När jag kommer till Internet-cafét för att ladda gårdagens händelser frågar jag Carlos vad han har gjort med vädret och han svarar: Hoppas det börjar regna för vi behöver det. Jo, det är sant. Jag har ju själv sett när jag har varit uppe i bergen att vattenreservoarerna inte är till närmelsevis så välfyllda som de borde vara vid den här tiden på året. Men regnet kan väl vänta med regn till på lördag när jag ändå är på väg hem?! När jag går ut därifrån regnar det mycket kraftigt. Inser att det är lika bra att jag provianterar och beger mig till närmaste supermercado. De 25 meter jag har tillbaka till lägenheten är ovanligt långa och blöta. Restaurangerna är nu fulla av turister som söker skydd av regnet och man rullar ner de transparanta väggarna runt uteserveringarna för att skydda sina gäster.

Fram till klockan fyra ägnar jag mig åt att läsa, skriva, äta och åter läsa och skriva. Den här dagen blev bra i alla fall trots förutsättningarna. Det har blivit mycket text skriven och många sidor lästa.

Solen tittar fram och jag bestämmer mig för att ta en stillsam promenad. Det har varit kallt idag och jag har fleecebyxor och tre lager på överkroppen när jag ger mig ut. Det var ett klokt beslut. Även om solen värmer så är det kallt i vinden. Jag kanske håller på att bli en äkta kanarier för det är bara vi som har så mycket på oss.

Går bort till andra sidan kanalen och sätter mig på en sten för att titta på de båtar som har ankrat utanför hamnen och på vågorna som slår mot klipporna. Det är så vilsamt och vackert. Havet är så speciellt, det har en sådan kraft och är så oförutsägbart och vackert.

Sedan vidare till det som en gång måste ha varit en fyr men som numera fungerar som en del av Hotel del Mar. Det är här som färjan till Puerto Rico lägger till och som de svenska seglarna har lagt till innan de skall vidare till Karibien. Just den här platsen är nog den underbaraste i hela Puerto de Mogán. För mig i alla fall.

Sitter här länge och kan inte låta bli att känna ett sting av vemod. Om ett och ett halvt dygn är jag på väg härifrån. Den här platsen som faktiskt har gett mig så mycket frid, lugn och många goa tankar. Men samtidigt känner jag en oerhörd saknad efter mina barn. Ja, jag måste erkänna att idag har jag längtat hem.

Jag längtar inte hem för att bilen inte startar, för att det är stopp i diskhon eller för att inte diskmaskinen fungerar. Allt enligt senaste rapporten hemifrån.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén



Fjortonde dagen

Vaknar sent idag också. Det börjar kännas att slutet på en för mig unik händelse närmar sig och vemodet börjar kännas mer och mer. Det här är sista dagen jag får tillbringa här i denna underbara by som har gett mig precis det som jag kom hit för.

Men nu skall jag ta ut slutet i förskott. Den här dagen väntar faktiskt på att bli upplevd den också. Frukost, en härlig dusch och packa ryggsäcken. Kameran måste med för säkerhets skull. Har tagit ungefär 500 bilder men man vet aldrig, det kanske finns något som jag inte har lyckats fånga i linsen.

Går ut på min gata och upptäcker att det faktisk är ovanligt mycket folk ute idag. Klart, så som det regnade igår så har väll alla lite kli i fötterna och måste röra på sig. Bestämmer mig för att gå den långa rundan genom hamnen och när jag kommer längst bort på min gata, den som är närmast fiskebåtarna och uppläggningsplatsen, förstår jag: Det är fredag och marknadsdag. Det är fullpackat med folk. Åh, nej, det var verkligen inte vad jag behövde min sista dag här. Speciellt som jag lyckades slippa förra fredagen när jag var ute och körde i bergen.

Men, men, när jag ändå är här så måste jag ju nosa på detta också och framför allt så är det verkligen dags att köpa presenter till tjejerna. Det tråkigaste med EU-medlemskapet är att allt som finns här finns också hemma i Sverige. Att hitta något typiskt Kanariskt är nog som att försöka hitta guldet vid regnbågens slut.

Hittills har jag inte sett en enda afrikan men här vid stånden har de plötsligt poppat upp som svampar. Det är mycket afrikanskt hantverk och hårflätning som blandas med kopior på kända klädmärken, skor, Aloe Vera produkter och allt annat möjligt krims krams. Jag går ut med hela piren och försöker se så ointresserad ut som möjligt för att jag inte skall hamna i klorna på någon försäljare. Jag noterar hur andra sugs in i kommersen och inte kommer därifrån förrän de har handlat eller i värsta fall får glåpord skickade på sig om de inte gör det. Det här är helt klart inte det Grand Canaria som jag har lärt känna hittills och som jag inte heller vill veta av.

Vid två av de flera hundra stånd jag går förbi på piren får jag titta på utbudet i lugn och ro utan att bli påhoppad och därför är det de försäljarna som förtjänar mina slantar. Halsband till Natalie och Gabi samt örhängen och armband till Felicia. Felicia får en present extra för att hon har ”skött om” hemmet medan jag har varit borta. Ja, hon har sagt att hon skall dit imorgon och städa så det ser hyfsat ut tills jag kommer hem. Helt utan att jag har bett om det och det är ju faktiskt värt något.

Tar svängen runt gästhamnen och smiter sedan ner till stranden för det är lika packat med olika stånd överallt utom där. På stranden råder lugnet. James får syn på mig och ropar mig till sig. Jag blir presenterad för Mike och Annie från England som har varit här i tre veckor nu och som sista veckan skall få besök av Annies nygifte som och hans fru. Mötet med nya människor tycker jag är så spännande. Att få småprata, höra hur andra har det i sin vardag och att få berättat deras historia. Mmmm…. Spännande, roligt och intressant. Så kommer fler bekanta till mina nya bekanta och strax är det ett helt gäng som träng på några få solstolar, pratar, skrattar och delar på några apelsiner. Det börjar bli lite molnigt och kläderna åker på.

James har idag med sig sitt hantverk och visar stolt. Det visar sig att en Bengt från Göteborg för trettio år sedan visade honom hur man gör hängen (till halsband) av mynt som man filar ut olika figurer i. Visserligen har jag sett sådana mynt tidigare men nu när jag känner personen som gör dem så tar jag mig tid att verkligen titta på detta fantastiska, pilliga hantverk. Och så tar jag mod till mig och frågar James vad han skall göra ikväll.

Första gången jag hyrde solstol betalade jag fullt pris. Andra gången pratade vi i två minuter och då betalade jag halva priset. Tredje gången jag kom hade James sitt hår utslaget och jag berömde honom för det. Efter det har jag fått ligga där gratis så nog är det väl ändå sjyst att bjuda honom på en öl. När man hör detta i lägret så visar det sig att vi kommer att bli ett helt gäng ikväll. Trevligt. Vi bestämmer att träffas om en drygt en timme och jag går iväg till SPAR för att handla lite. På väg hem därifrån stöter jag på Rob som bor mitt emot på min gata.

Rob är en man som troligen närmar sig de sjuttio och som sällskapar med Janie. Men de bor inte ihop hemma i England. Rob och jag har pratat flera gånger tidigare och han har berättat ganska mycket om både sig, sitt äktenskap, sina barn, om Janie, hennes liv och om hur de har det tillsammans. För första gången, idag, frågar han mig och mig och mitt liv och eftersom jag inte har några större lik i garderoben berättar jag lite kort om min tillvaro. Efter en liten stund blir han plötsligt lite tyst, suckar lätt och säger: Jag önskar att jag var tio år yngre, det hade varit trevligt att få lära känna dig. När åker du? Jag blev jättevarm i hjärtat. Det var så gulligt sagt av denne lille och lite satte gentlemannen. Tack, sa jag, Jag tar det som en komplimang men dagen för avfärd är imorgon. Han beklagar detta faktum och vi säger hej då så länge, vi kanske syns igen innan jag åker.

Med klart lättare steg, för vilken kvinna blir inte lite gladare av en mans trevliga ord, gick jag vidare hem för att göra mig i ordning för kvällen. Inget ’fancy’ men ändå något trevligare klädesval för en kväll på stan. Och så bär det av. Vi träffas när klockan är halv sex, det är fortfarande ljust och mina tre kavaljerer har redan tagit var sin öl. Det är James, R och Martin. Tre härliga kavaljerer, som alla tre är lite udda på sitt sätt, men som sköter sig gentemot sin dam för kvällen, är oerhört chevalereska och som får mig att känna mig väldigt trygg.

När klockan är åtta på kvällen och för min del tre öl senare är det dags för mig att dra mig hemåt. Efter lite diskussioner om vem av dem som skall följa mig hem tar jag kommandot och bestämmer att det måste de göra alla tre. Naturligtvis! Väl framme blir det många komplimanger, kindpussar och välgångsönskningar inför både hemresan och livet i övrig.

Jag tar en sherry! Måste smälta denna dag.

Resväskan ligger öppen och tom på golvet.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!
Till er andra: Be carefull out there!
/Madlén