16 & 17 januari

Femte dagen onsdag 17 januari

Igår kväll tog jag min vanliga kvällspromenad genom hamnen. Under de dagar jag varit här har inga båtar gett sig av och inga nya har anlöpt hamn. Men idag när jag kom till piren så låg hon där och med svensk flagg. Häftigt. Mamma, pappa och deras tre tonårsbarn som närmast kommer från Las Palmas och skall ligga här i Puerto de Mogán ett tag. Sedan skall de vidare till Karibien och vara borta totalt ett år. Vilken upplevelse för dem allihop och vilket sammansvetsat gäng de måste bli efter ett år tillsammans på det viset.

Naturligtvis måste det ställa stora krav på både vuxna och barn, men tänk vilken respekt de måste ha för varandra som individer för att kunna genomföra ett sådant projekt. Härligt och häftigt måste det vara att få uppleva sina barn OCH att uppleva tillsammans med barnen.

Det var så härligt ute så jag tog en längre promenad en tidigare kvällar. Sen gick jag till Supermarcado Venezia och handlade lite till matsäcken jag skall ha med mig på Jeep-safarit.

Varför är det alltid så att när man inte behöver gå upp en morgon vaknar man tidigt men när man måste gå upp sover man alltid så gott när klockan ringer. Så var det idag. Duscha, ta på mig bekväma kläder, packa ner extra varm tröja, fixa matsäck, ta hand om mina hushållssysslor och ändå hade jag tid över. Effektiviteten kom över mig helt utan förvarning. Tänk så fort man inrättar sig i en slags ’vardag’. Kvart över åtta skall någon hämta mig vid rondellen så jag ger mig av klockan åtta för att inte behöva stressa dit (ca 150 m).

Kanarierna är redan uppe och har tagit sig till kvarters- , ja på morgonen är det ett fik på kvällen är det bar. Jag tror det är så det fungerar. Gamla och unga samlas där och språkar, högljutt som vanligt. Man hojtar till kompisen som kör förbi ( de har alltid rutan nerdragen) som naturligtvis stannar, kanske parkerar och då oftast på något otillåtet ställe, och pratar lite. Man har tid till det eller man kanske tar sig tid. Blir lite sur på mig själv som inte har lärt mig spanska för det hade varit så roligt att förstå vad de säger. Hur den sociala dialogen går här.

Strax efter att jag kommer till rondellen parkerar en liten pickup precis efter rondellen. En halv minut senare kommer en kvinna och lägger några kassar på flaket. Det måste vara hans fru tänker jag. Två minuter senare kommer en annan kvinna och lägger några kassar på flaket. Nej, tänker jag, han kan inte ha två fruar! Det måste vara städerskor som har jobbat tidigt på morgonen och pickupen samlar upp skräpet. Men en efter en kommer män och kvinnor, gamla och unga samt turister och slänger sitt skräp på flaket. Bilen står där säkert en halvtimme och chauffören är under tiden på fiket. Det här är sophantering i dess roligaste form. Sen kör mannen iväg med flaket fullt av skräp. Undrar vad han kommer att göra av det?

Under tiden som detta händer kommer en ambulans och ställer sig bakom pickupen. Ni kan tänka er att han står nästan in i rondellen. Vad tänker man när man ser en ambulans? Jo, att någon är sjuk eller inte mår bra. Kan det vara något annat?

Mannen som stapplande kliver ur har en tröja med ett jättelikt rött kors på ryggen. Han är kort och satt (eller mera jämntjock som många av de kanariska männen är) och har verkligen ont i minst en höft. Hur klarar han av att bära tunga bårar? Mannen går rakt mot en coca-cola automat som står fastkedjad vid en fastgjuten pelare, tar fram en stor nyckelknippa och börjar låsa upp hänglåset och sedan själva automaten. Han öppnar automaten stoppar i ett mynt, en burk ramlar ner som han lägger tillbaka i facket och så börjar han, förstår jag efter en stund, leta fel på maskinen. Efter en liten stund verkar felet vara åtgärdat, han låser automaten, kedjar fast den och åker sin väg. Jag står fortfarande och gapar över vad jag har bevittnat: tillfrisknandet av en sjuk automat. Vilken tur att sjukvårdspersonalen är så kunnig nu för tiden.

Men var är min skjuts? Jag har förstått att man inte stressar här men så här lång tid skall det väl ändå inte ta. Precis när jag ringer upp guiden jag köpte resan av och som själv ringde mig igår för att berätta att jag skall stå här idag 08:15, just då kommer en jeep. Det är en kanarisk man som kör och det är det enda han gör. Pratar gör han inte. Men det är ändå trevligt att jag får åka med en inhemsk person. Han kanske tinar upp lite senare?!

Jag sitter i jeepen och känner doften av, ja, det doftar utomlands. Varma avgaser. Det är en speciell doft som antagligen kommer sig av att många fler kör på diesel än hemma i Sverige, i kombination med värmen. Här är det många serpentinvägar som går upp (högt upp) i bergen och långt ner i vad man skulle kunna kalla för raviner. Och det slår mig att kanarierna som jag trodde bara hade en växel, dvs den långsamma, visar sig kunna ha bråttom. Och det är när de sätter sig bakom ratten. Man accelererar fort, bromsar fort och har allmänt bråttom på vägarna. Det är mycket wrrrummm i motorn.

Uppsamlingsplats Maspalomas. Där står mellan 9 och 11 jeepar som vardera tar 8 personer förutom chauffören. Ägaren till företaget, engelskmannen David, delar in oss i grupper och så kommer vi äntligen iväg. Efter 4 minuter stannar han och håller en 15 minuters show för oss. Jo, han är duktig. Till slut säger han att vi skall börja med kamelridningen innan vi ger oss upp i bergen till det riktiga Gran Canaria.

Kamelridning! Det hade jag lyckats förtränga. Efteråt när han frågade om jag hade haft roligt säger jag: Not my cup of tea, och han säger tyst: håller med men nu kan du bocka av det från listan i alla fall. Jo, det är väl så man får se det. Så behöver vi inte prata mera om den saken.

David har visat oss på kartan hur vi skall åka och berättat ortsnamnen men som vanligt minns jag inte ett endaste. Vi åkte i alla fall upp på ca 1.200 meters höjd.

Den här delen av resan har jag svårt att beskriva. Det har varit många timmar i jeepen med fantastiska vyer som helt enkelt tar andan ur en. En annan sak som tog andan ur mig var alla cyklister, joggare och fotgängare som höll till på dessa smala vägar med, som jag tycker, livet som insats. Alla var de turister! Och jag som blev varnad för att vandra i bergen ensam. Borde inte någon prata med de här människorna?? Ja, jag vet att jag kommer från säkerhetens land Sverige, men ändå.

Vi stannade till vid en konstgjord sjö i en pinjeträds park. Pinjeträden är mycket nyttiga för kanarierna eftersom de samlar vatten. Av allt vatten som de tar in använder de 30% till sig själva och resten ger de till jorden där vattnet via naturliga underjordiska ’kanaler’ rinner till oss människor och det vattnet använder man till drickvatten. Allt regnvatten samlas i stora reservoarer eller i konstgjorda sjöar för att säljas till olika odlingar längre ner i landskapet. De som köper bevattningsvatten betalar inte per kubikmeter som vi gör utan per timme. Hmmm…

Uppe i bergen är det mandelträdens tid att blomma. Sötmandeln har ljust rosa blommor och bittermandeln har röda. Kaktusfikonfrukterna är vackert röda mot bergssluttningarna i den annars rätt karga naturen.

Sceneriet får mig bitvis åter att tänka på ”the wild west” och Grand Canyons. Inte för att jag har varit där men man har ju sett några western filmer! Helt lodrätta stup, kaktusar och ibland en by med en bar.

Det här med de sju dvärgarna förresten: de verkar finnas lite här och där och har nog ingenting med julen att göra för de är fastlimmade på balkongräckena. Intressant!

Vi har haft ett stopp för fika, ett stopp för lunch och nu är vi på väg hemåt. Nu skall det bli off-road säger David och det blir det verkligen. Jag har upptäckt att vind och damm i håret håller frisyren på plats mycket bättre än någon hårspray. Som en av medpassagerarna säger: Vi har åldrats 10 år på en timme. Allt och alla är täckta av ett fint vitt damm, ögonen är fulla av det och vi kan knappt andas. Men vi har kul! Vi, har visat sig vara en hel massa danskar tre svenskar och ett par från Tjeckien. Jag sitter bak på flaket med en herre och två damer i 60+ åldern där damerna med skräckblandad förtjusning ropar till vid varje gupp. Och det är många gupp när man kör off-road.

En sista gång samlar David ihop oss och berättar att vi skall stråla samman på ett ställe i Playa del Ingles för att titta på dokumentären. Jo, det är sant. Vi har haft en fotograf med oss på resan som har dokumenterat allt vi har gjort och upplevt under de här timmarna. Nu skall vi titta på filmen också. Och naturligtvis går det att köpa en kopia. Förutom detta går det även att köpa pappersfotografier på hela safari- gruppen och på bil-gruppen med chaufför. Förvånad måste jag erkänna att fotografen har gjort ett bra jobb. Han är proffsig. Musik har bifogats bildmaterialet, spjuvern David har agerar stort och vi är alla så vackra! Vi får höra att idag är det safari, imorgon Hollywod. Jag vill hem! Till lugna härliga Mogán.

Som sagt så gör sig nog det här avsnittet bättre på bild. Det kommer att visas på tisdagar hemma hos mig och vill man ha med en kopia går det att beställa. ;-)

Puerto de Mogán, mitt hem under två veckor i mitt liv. Härligt att vara tillbaka. Går in på Supercemrcadon för att handla lite specerier och tar en tur förbi Internet-cafét för att läsa dagens post. Härligt med brev från barn, vänner och arbetskamrater. Det känns som om alla är så nära och det gör gott i själen.

Imorgon skall jag hämta hyrbilen kl 09:00. En ny dag men nya insatser och nya vinster.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be careful out there!

/Madlén

Sjätte dagen 18 januari

Idag skall jag hämta bilen kl 09:00. Har funderat en del på hur jag skall lägga upp de här två dagarna och har kommit fram till att första dagen skall jag bara köra runt ön och andra dagen skall jag åka in i centrala delen av ön där de högsta bergstopparna finns. Det finns en liten by som vi körde igenom igår som jag gärna vill återvända till. En mera pittoresk plats får man nog leta efter.

Killen som skall leverera är försenad, surprise, men det gör inget för jag skall till Internet-cafét som öppnar kl 10 för att leverera gårdagens text. Sagt och gjort men då visar det sig att jag inte hade fått med mig texten på USB-minnet. Nej, jag kan inte ägna hela förmiddagen åt det utan nu vill jag ge mig av.

Bilen skall vara parkerad borta vid busstationen och glad I hågen promenerar jag dit och börjar leta efter en blå Ford Fiesta med reg nr 2726 DBN. Och leta får jag göra. Efter att ha gått runt alla gator i närheten där man får parkera gratis börjar värmen ta på mig. Inte nog med det var det något som stack till i vänster fotsula så jag har gått och linkat omkring i värmen med packning på ryggen. AJ! Ringer firman och får veta att den är på andra sidan kanalen. Äntligen! Hittar bilen och sätter igång med att försöka få ut vad som visar sig vara en glasbit. Bra, då har jag klarat av dagens tråkigheter och jag kan ge mig av.

Börjar med att köra in på Mogáns bensinstation för att tanka. Här är det service må ni tro. Det kommer en herre fram till mig och börjar tanka min bil. Jag känner mig helt klart ovan vid att bli hjälpt på det här viset och jag vet inte riktigt vad jag skall göra av mig under tiden. Sedan är det bara att betala 11,95 euro som han stoppar ner i penningväskan han har hängande runt magen och så var den saken klar. Undrar hur den redovisningen fungerar när det inte presenterades något kvitto!?

Och så iväg! Jag känner mig som en riktig kanarier när jag gasar på för att börja ta mig till byn Mogán som ligger en liten bit upp i berget.

Vyerna är svåra att beskriva så det får bli bildvisning när tillfälle ges men jag skall försöka förklara känslan av att köra runt på dessa otroliga serpentinvägar som klättrar upp och ner för bergsväggarna. Jo, jag blev åksjuk! Efter att ha kört höger, vänster, upp och ner en stund var jag bara tvungen att stanna. Och efter jag hade stannat så snurrade det fortfarande i skallen (och magen). Men inget ont som inte har något gott med sig för det resulterade i att jag stannade i en liten by (där jag nog var den enda turisten) för att ta en enkel lunch. El Roco består verkligen av en huvudgata och mitt i kröken ligger pub-café-restaurangen.

Jag började alltså i Puerto de Mogán och körde västerut och fortsatte sedan runt hela ön medan jag gjorde frekventa stopp för fotografering. Nord-västra delen av ön är grönast och lummigast medan resten av ön är rätt karg. Höga berg och djupa dalar och jag kan glatt erkänna att det var riktigt behagligt att få köra sista biten hem på motorväg som var helt platt och rak.

Parkerar bilen på samma ställe och är noga med att göra som många andra här: vika in sidabackspegeln. Ja, det är trångt på gatorna och I morgon skall det vara marknad här så trafiken kommer att öka markant.

Idag skall jag göra kväll tidigt. Känner mig helt slut efter en dag i öppen jeep och en dag bakom ratten.

Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be careful out there!

/Madlén