Idag ringer klockan på tok för tidigt. Det var med stora svårigheter som jag vid midnatt la ifrån mig boken och släckte lampan. Sen hade jag svårt att somna för jag tänkte hela tiden på att jag måste sova. Nu är jag trött men det är bara att ta sig upp och göra om gårdagens procedur med packning, matsäck och kängor.
Även idag är det riktigt kallt ute men det känns ändå skönt med den svala vinden i ansiktet när jag är på väg till bussen. Vi sitter alla och väntar på att bussen skall komma, kvinnor och män som verkar vara på väg till sina arbeten.
Jag stortrivs i den här miljön där man pratar med varandra medan man väntar. Hemma hade det antagligen varit en total tystnad. Men här är det liv och rörelse. Samtidigt har jag märkt att det är en rätt hårt tillvaro för den som inte följer reglerna eller gör fel. Man blir irriterat tutad på om man kör fel i rondellen, stannar man för sent vid ett övergångsställe får man en oförlåtande blick kastad mot sig och en offentlig utskällning är inget man skäms för att ge den felande parten. Det här är något jag skulle kunna filosofera kring länge men avslutar det för detta tillfället med att konstatera att hela livet är en blandning av plus och minus var man än befinner sig i världen.
Chauffören, som jag har bett att säga till mig vid min destination, är mycket vänlig och vinkar till mig när det är dags att kliva av. Jag ger honom ett tacksamt gracias och får tillbaka ett vänligt de nada. Sätter mig och väntar på min transport precis som de tillströmmande skolbarnen gör. Råkar se en pojkes handskrivna arbete och det är helt klart välskrivning på högsta nivå. Ungefär som när jag gick i skolan även om jag aldrig lyckades med något annat än kråkfötter.
En taxi kommer och ut kliver en kvinna som ser ut som om hon också skall med på bergsvandringen (kängor, ryggsäck och långbyxor ) och som heter Gunilla. Efter henne kliver ett par ut som ser ut som om de skall till stranden. Hon har på sig en tunn leopardmönstrad överdel och superkorta shorts och i handen bär hon en kasse innehållande en flaska vatten. Mannen har en tunn skjorta och knälånga shorts och i handen bär han två mindre papperskassar.
Så kommer Marcus från Rocky Adventure i en minibuss. Alla hälsar på varandra, vi hoppar in i bilen för vidare transport upp i bergen och paret med de tunna kläderna känns bara mer och mer malplacerade. Hon är betydligt yngre än honom och han gör sig hela tiden smålustig på ett högljutt sett. Vi är nu på väg till ett ställe där vi skall sammanstråla med en grupp till innan vi ger oss ännu högre upp i bergen där vår vandring skall börja.
De två dagar jag hade hyrbilen uppskattade jag verkligen att kunna stanna precis där jag ville och jag tyckte att jag kom så mycket närmare naturen än jag hade gjort om jag hade åkt en guidad tur i buss. Men det här är helt annorlunda. Vi går i sakta mak som det känns korta sträckor och stannar några gånger för att vila men också för att få berättat för oss om historia och faunan som finns omkring oss. Marcus som är tjugotvå år är en av delägarna i företaget har mycket att berätta om Kanarieöarnas uppkomst, om vulkanerna, om urinvånarna, att man levde på stenåldersvis fram tills spanjorerna kom, om pinjeträden och hur de tillför vatten till oss människor och mycket, mycket mera. Jag har kameran framme hela tiden vilket resulterar i att jag hela tiden befinner mig sist i gruppen. Det är bara SÅ vackert. Helt plötsligt har vi gått sex kilometer.
Vi har kommit fram till en liten pittoresk by med en liten pittoresk bar där en del av gänget svalkar sig med en öl andra med en glass. Nu har de som vill möjlighet att gå
Det är bara två av oss tretton som tar bussen. Resten drar vidare för att ta oss 300 höjdmeter högre upp i terrängen. Marcus drar i väg i rasande fart och jag hänger på men efter en stund ifrågasätter jag varför jag har så bråttom. Underlaget är inte så fast så jag har fullt upp med att hålla reda på var jag sätter fötterna vilket gör att jag inte hinner se något av den vidunderliga utsikten. Takten dras ner, jag insuper bergens friska luft i mina lungor och njuter av vyerna.
Vandringen är slut och nu skall vi ta oss hem. Marcus är vänlig och kör oss till Puerto de Mogán. Gunilla som hade glömt sin kamera på hotellet skall få en cd av mig med dagens bilder och vi bestämmer att träffas ner i centrum vid sex och ta en öl.
Jag går till centrum och köper en cd-skiva som jag kan lägga över bilderna på, går till Internet-cafét och laddar blogen med gårdagens händelser, hem och tar en dusch, byter om till klänning och tar en sherry innan jag möter upp Gunilla. Vi tar en promenad i hamnen och sedan sätter vi oss på en restaurang där vi delar på en tapas-tallrik, delar med oss av våra liv och bara har en härlig kväll.
När klockan är nio är ögonlocken allt för tunga fastän boken är så spännande att jag släcker.
Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!
Till er andra: Be carefull out there!
/Madlén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar