Igår kväll tog jag en dusch och bytte om till lite trevligare kläder. Benen såg riktigt bruna ut i de nyinköpta sandaletterna med lite klack och kjolen som jag hittade på samma ställe (tack Felicia som visade mig till Jaquelines boutique). Det är trevligt att ta en promenad i solnedgången. Himlen börjar bli lite röd och det är fortfarande så pass ljummet att jag kan ha tröjan runt magen för senare användning.
Börjar med att gå till Internet-cafét och avrapportera dagens händelser. Jag går till ett annan ställe idag som visar sig ha USB-ingångar till datorerna tillgängliga så det är bara att plugga in och ladda över till bloggen. Smidigt men kostade lite mera. Jag har ju läst på om ön och det står att man skall pruta så mycket man orkar och kan så varför inte börja nu när minimibeloppet är 1,5 euro. Jag förklarar för mannen, som också har växlingskontor i lokalen, att jag kommer att använda mig av hans datortjänster varje dag under två veckor och därför vore det bra om han kunde sänka priset för mig. Och så har jag nu nya korta kjolen på mig! Mannen som verkar vara i 60 års ålderns, som för övrigt alla verkar var i den här byn, talar om för mig att datorerna är inställda och förprogrammerade och att han inte kan göra något åt priset. Det är bara att betala. Å andra sidan så kommer det här att vara ett minne för livet så vad är några kronor värda då?!
Tar min vanliga kvällspromenad till hamnen, tittar på båtarna, solnedgången och fiskeridelen av hamnen. Intressant för på morgonen är fiskebåtarna där och lastar av sin fångst och på kvällarna tar restaurangerna över fiskhanteringen. Och allt är på samma ställe. Det ser ut och låter trevligt på den andra piren. Det måste vara kanarier där den här kvällen för de hörs över till där jag står. Kanarier är ett trevligt folk. I alla fall här i Puerto de Mogán. De hälsar, är trevliga men inte påträngande som i en del andra turistländer. Och som i andra människor i sydliga länder hörs de. Men på ett trevligt sätt. Kan verkligen förstå att många svenskar har parkerat sig i Spanien efter pensionen. Spanien eller Italien får det bli för min del.
För ovanlighetens skull, säger jag efter att ha varit här två hela dagar, sätter jag mig vid en uteservering och tar en öl. Ett irländskt ställe där ägarna pratade mer engelska än iriska men ölen är kall och god och vad spelar det få för roll var ägarna kommer ifrån. 3 euro kostar ölen här och i stormarknaden får jag
Det härliga med Puerto de Mogán är att medelåldern antagligen ligger runt 60 år fastän jag ser en hel del unga par med riktigt små barn. Tänk att behöva betala så mycket för att få känna sig som en ung flicka. Men det är härligt att se alla ’gamla’ par som går hand i hand som om de vore nyförälskade. De kanske är det också med tanke på atmosfären på det här stället. Om det här kallas för ”lilla Venedig” blir jag bara SÅ nyfiken på att få uppleva det riktiga Venedig.
Passar på att bläddra i en engelsk tidning när jag nu sitter på en Irländsk restaurang och jag fastnar vid fastighetsannonserna. Inte är det billigt att köpa sig en lägenhet här men å andra sidan kostar det inget att drömma. Jag och min käresta som bor här på vintern, vandrar i bergen när vi har lust eller bara tar en medhavd fika vid någon enslig strand, barnen som kommer på besök på vintern och så hälsar vi på barnen på sommaren. Hmmmm……. Ja, som sagt, det kostar inget att drömma.
Tröjan åkte på och jag går till min ’supermarcado’ för att köpa vatten och bröd innan jag beger mig hemåt. Nu är det mörkt, utebelysningarna har tänds och folk flanerar förbi min franska balkong. Jag tar en Shery och kryper i säng.
Natten har inte varit så där jätterolig. Hade känningar av ryggen redan innan jag åkte men det har bara blivit värre och inatt hade jag riktigt ont. Så då är det väl bara att kliva upp och ta morgonpromenade. Utanför lägenheten är det alldeles stilla förutom en ung kille som vattnar växterna som finns runt alla husen här i centrala och gamla delen av Mogán. Min numera vana trogen börjar jag i hamnen går vidare över en av kanalerna och kommer till strandsidan där det finns en kort men härlig promenadväg. Första till höger och upp en bit tills vägen tar slut vid ett nybyggt hotell. Här finns ett hus som inte ser mycket ut för världen utifrån men jag råkade titta in och lyxen bara strålade ut mot mig. Inredningen är sparsam men mycket smakfull och på väggarna hänger helt underbara tavlor. Tillbaka samma gata och ner till byn för att se var busstationen ligger.
Tillbaka i centrum bestämmer jag mig att ta höger in i en av de mycket smala gränder som består av trappor och leder till de små hus som klär bergsväggen. Det är många som har fågelburar som man har hängt ut på väggen med papegojor som visslar och andra mindre varianter som tydligen njuter av denna vackra morgon.
Det är så härligt att se hur människor i alla länder alltid gör någonting för att man skall trivas och känna att det är ens hem. Här är det många krukor med växter, dekorationer i form av fina kakelplattor eller varför inte de sju dvärgarna? Jo det är sant, har sett dem på många ställen och jag blir inte klok på om de har något med julfirandet att göra eller om det är en året runt grej. Men faktum är att dvärgar och tomtar verkar ha kul ihop här. Och så får vi inte glömma Madonnan som finns lite här och var och alltid med fräsch blomster runt sig.
Det börjar kurra i magen så jag tar mig ner och är så tacksam för att jag inte bor här uppe. Allting måste bäras upp och ner för alla dessa trappor. Jag ser många äldre som när de går på platten ser ut att behöva rollator men de traskar på i trapporna som vilken ungdom som helst. Nja, en liten överdrift kanske.
Tillbaka till lägenheten och äter en andra frukost. En liten vila innan jag ger mig av till busstationen för att ta buss 01 till Puerto Rico. 1,25 euro enkel väg kostar det att få sig en upplevelse på den smala vägen där två bussar knappt får plats på bredden och ett ynka vägräcke skiljer oss från stupet. Billigare än att gå på Liseberg. Här går det undan och jag får inte riktigt kläm på var hållplatserna ligger för helt plötsligt stannar bussen om en person går av i det som kan tyckas vara ingen-mans-land. Bussarna tutar till varandra, musiken spelas högt i bussen och kanarierna pratar högt med varandra. Jag trivs.
I Puerto Rico finns det turister så långt ögat når. Hjälp, jag vill tillbaka till lugnet. Men, nu är jag här och då får jag ta mig till turistinformationen. Väl där sitter det en ung tjej bakom disken och pratar i telefon. Att jag står där och ser ut att vänta på att hon skall bli klar verkar inte störa henne det minsta. Jag kan inte spanska men så pass mycket förstår jag att det inte är ett arbetssamtal men hon pratar på och skrattar. Nå ja, jag har semester och behöver inte stressa. Det kanske är en del av den här resans lärdom.
Har hon möjligen någon information om vandringslederna undrar jag. Med en mycket avmätt kroppshållning och mimik tar hon fram en fotostatkopia, drar några streck med en överstrykningspenna och lämnar mig därhän. Jag med mitt lokalsinne fattar nada men där står den svenska kvinnan som bor i Norge och pratar med norsk brytning och börjar berätta för mig. Hon rabblar ortsnamn och platser som om hon var i söndagsskolan och någon förhörde henne. Hon är jätte gullig och mitt lokalsinne har inte blivit bättre på den här korta stunden men jag är jättetacksam för att hon berättar för mig. Hon har varit här flera år i rad och varje år går hon och hennes man på olika vandringar.
Men hur och var har du lärt dig allt detta undrar jag fascinerat. Du förstår vi kommer från Norge och är som riktiga bergsgetter så vi måste bara ut. Vi provar lite olika leder varje år.
Helt plötsligt pratar hon med ett par från Danmark och berättar för dem hur de skall ta sig, vilken buss som går förbi och vilka leder de kanske inte skall ta för inte ens hon hade orkat gå där. Underbart. Sån skall jag bli när jag blir pensionär. Och den där flickan som satt bakom disken och som skulle föreställas vara turistinformatör hade nu fullt upp med att ta hand om ett nytt privatsamtal.
Jaha, nu vet jag allt om vandringslederna så vad skall jag göra här i Puerto Rico. De enda jag ser är människor som liknar mera kräftor än människor men alla verkar ändå vara på väg till Playan. Ja, varför inte bete sig som en riktig turist och bara följa strömmen. Sagt och gjort. Väl nere vid stranden blir alla överfallna av en sorts engelsktalande säljare förklädda i guide-kläder. De säljer alla möjliga och omöjliga utflykter och upplevelser. Jag lyckas göra mig väldigt liten och smiter förbi. Tar mig till stranden och hyr solstol och parasoll.
Kan inte låta bli att imponeras av alla som ligger där timme ut och timme in utan parasoll, den ena rödare än den andra och många med en öl i handen. Några stolar bort ligger 3 yngre killar med ölburkarna bredvid sig och sover sig till en solbränna. De kanske inte fick så mycket sömn natten som var. Det är alltid lika fascinerande att betrakta andra människor. De betraktar säkert mig också så man kan väl säga att vi gör varandra en tjänst eller ger varandra en enkel och billig underhållning.
Bussen hem till Puerto de Mogán är sval och skön och det är underbart att vara tillbaka till lugnet. Här är inte någon trängsel och ingen som vill sälja saker till mig. Jo, jag har helt klart hamnat rätt. Öppnar dörrarna till min franska balkong, tar en kall öl och tittar på alla som flanerar förbi. Kan man ha det bättre. Jo det kunde det nog vara om jag hade barnen här, men det här är det bästa jag kan få utan mina barns närvaro.
Imorgon skall jag på jeep-safari som går on-and-off-road. Då skall vi bland annat besöka Maspalomas sanddyner. Skall bli spännande. Nu skall jag ta en dusch och den vanliga kvällspromenaden.
Till mina barn: En speciell hälsning och många kramar. Jag älskar er!
Till er andra:
Be carefull out there!
/Madlén
1 kommentar:
Ha det fint på safarin i morron! Älskar dej, puss natalie
Skicka en kommentar