Trettonde dagen 25 januari

Vaknar halv tio till en mulen dag. Huvud och mage har värkt, av helt naturliga och återkommande orsaker, vilket gör att jag ställer in dagens vandring med Gunilla. Har svårt att komma igång så istället för att låta mig stressas av situationen bestämmer jag mig helt enkelt för att detta skall bli en SUPER lugn dag. Åter frukost, skriver ner gårdagens händelser och tittar på bilderna.

När jag kommer till Internet-cafét för att ladda gårdagens händelser frågar jag Carlos vad han har gjort med vädret och han svarar: Hoppas det börjar regna för vi behöver det. Jo, det är sant. Jag har ju själv sett när jag har varit uppe i bergen att vattenreservoarerna inte är till närmelsevis så välfyllda som de borde vara vid den här tiden på året. Men regnet kan väl vänta med regn till på lördag när jag ändå är på väg hem?! När jag går ut därifrån regnar det mycket kraftigt. Inser att det är lika bra att jag provianterar och beger mig till närmaste supermercado. De 25 meter jag har tillbaka till lägenheten är ovanligt långa och blöta. Restaurangerna är nu fulla av turister som söker skydd av regnet och man rullar ner de transparanta väggarna runt uteserveringarna för att skydda sina gäster.

Fram till klockan fyra ägnar jag mig åt att läsa, skriva, äta och åter läsa och skriva. Den här dagen blev bra i alla fall trots förutsättningarna. Det har blivit mycket text skriven och många sidor lästa.

Solen tittar fram och jag bestämmer mig för att ta en stillsam promenad. Det har varit kallt idag och jag har fleecebyxor och tre lager på överkroppen när jag ger mig ut. Det var ett klokt beslut. Även om solen värmer så är det kallt i vinden. Jag kanske håller på att bli en äkta kanarier för det är bara vi som har så mycket på oss.

Går bort till andra sidan kanalen och sätter mig på en sten för att titta på de båtar som har ankrat utanför hamnen och på vågorna som slår mot klipporna. Det är så vilsamt och vackert. Havet är så speciellt, det har en sådan kraft och är så oförutsägbart och vackert.

Sedan vidare till det som en gång måste ha varit en fyr men som numera fungerar som en del av Hotel del Mar. Det är här som färjan till Puerto Rico lägger till och som de svenska seglarna har lagt till innan de skall vidare till Karibien. Just den här platsen är nog den underbaraste i hela Puerto de Mogán. För mig i alla fall.

Sitter här länge och kan inte låta bli att känna ett sting av vemod. Om ett och ett halvt dygn är jag på väg härifrån. Den här platsen som faktiskt har gett mig så mycket frid, lugn och många goa tankar. Men samtidigt känner jag en oerhörd saknad efter mina barn. Ja, jag måste erkänna att idag har jag längtat hem.

Jag längtar inte hem för att bilen inte startar, för att det är stopp i diskhon eller för att inte diskmaskinen fungerar. Allt enligt senaste rapporten hemifrån.

Till mina barn: Speciella hälsningar och många kramar. Jag älskar er!

Till er andra: Be carefull out there!

/Madlén